”Vera vänder spöket i pannan som är varm.
Spöket skriker och skriker allt vad den kan.
Men snart är spöket en av pannkakorna på fatet.
Vera ropar till Ture. `Kom och smaka på maten!´”
Handling
Ni vet den där känslan när det känns som någon tittar på en. Eller när det är becksvart utanför fönstret och en inte vet vad som finns där. Eller när garderobsdörren plötsligt glider upp på glänt… Jag har varit väldigt mörkrädd i stora delar av mitt liv, och när jag var liten var jag väldigt rädd för spöken, ja ibland som vuxen också. Då tänkte jag att det vore bra att göra en bok där inte ett enda spöke märktes utan att det var människan som var farlig för dem istället, och att de försvann ett efter ett på de mest konstiga sätt.
Anettes tankar om boken
En bok att skratta åt, tänkte jag, för att få bort alla rädda känslor. Jag skrev 10 små spöken, och den gör mörkret lite lättare att stå ut med och numera är jag inte rädd för spöken längre
