Skådis & Artist

Tadaaaa

Utkastade från krogen

Jag kunde höra sorlet från matgästerna där jag satt. Ett trivsamt småprat.
Men ingenting annat. Var var mina medaktörer? Var de på väg?
Några tafatta applåder från några av gästerna tillika vår publik hördes.
Det var hoppfulla applådtakter om att vi skulle spela vidare. Där satt jag
under ett bord på scenen, och väntade på den scen som skulle komma.
Jag väntade fem minuter. Blev allt nervösare. Var det något som hade hänt?
Efter ytterligare fem minuter gled jag ut från bordet och mottog några applåder.
Jag viftade mot matgästerna. Nej, det här ingick inte. Jag skulle återkomma. Ett ögonblick.

Vid garderoben fann jag mina medaktörer i full diskussion med restaurangägaren.
Han ville kasta ut oss. Han ville få oss att avbryta. Det fanns gäster som tog illa upp.
Han kunde inte säga vilka men det fanns några…
Ja, den krogshowen vi räknat med att spela i en vecka blev bara en halv föreställning.
Allt för att de ämnen vi lät showen handla om, de karaktärer och de scener,
blev obehagliga för somliga i restaurangen.
Ibland blir det fel publik helt enkelt.

Jag var rädd för att ge barnen mardrömmar

Eller som när jag på barnteaterfestivalen för ett par år sedan satte upp Känn med hen
som scenföreställning. Jag hade tydligt gått ut med att det inte var lämpat för barn under fyra år.
Därför var jag lite fundersam över den stora grupp med 2-3 åringar som satt och väntade innan föreställning.
Jodå deras föräldrar försökte övertyga att det visst skulle gå och att deras barn verkligen
var tåliga och orädda.

Så. Jag körde igång med min känselteater och startade upp med den glada karaktären hen.
Medan jag skrattade var allt bra, Det var när jag kom till nästa karaktär, den gråtande
som det hände saker i publiken. Ett par barn började gråta-precis som min gråtkaraktär –
fast ännu vålsammare – och slutade inte.
Jag försökte dämpa mig lite på scenen och kunde bara tänka på den karaktär
som strax skulle uppenbara sig för dem – den arga. Hur mycket jag än försökte
mildra den så vrålade och skrek den.
Jodå barnen blev ännu räddare och jag var rädd för att ge barnen mardrömmar.
Jag förbannade mig själv att jag inte tydligare  hade förklarat för föräldrarna
att detta inte var en föreställning för 2-3åringar.

Du måste mata draken i dig

Just nu arbetar jag med en föreställning för mellanstadiet och en för lågstadiet.
Då kommer jag dessutom rikta mig direkt till skolorna och då vet både de och jag
att det passar den publiken bäst.
När jag inte står på scen eller gör performance så agerar jag väldigt gärna framför kameran.

Jag jobbar som syntolk ibland, mest bio har det blivit och en del teater.
Då sitter jag och tolkar och berättar om bilderna för de som är synskadade.

En  favoritsysselsättning jag har är att vara sagoberättare. Att berätta sagor
och få barn att berätta själva.
En annan av mina förtjusningar är att growla och det tycker jag om att göra på scenen,
antingen i någon föreställning, med bandet eller som några gånger, som karaktär i sagoberättelseföreställning.
Det har hänt att barn lättade har kommit fram till mig efter föreställningen och sagt
att jag inte får sluta ge den där draken som bor i mig mat för då kanske den äter upp mig.
”Du måste mata draken i dig… Om draken äter upp dig så kan du inte skriva fler sagor…”

Ja. Jo. Det vore ju väldigt illa. Jag gillar den bilden och tänker att draken får symbolisera
min kreativitet – och i så fall får jag får se till att mata draken genom att göra några spoken
word-föreställningar eller annat som jag kan agera i.