”Trasan är vad hon kallas av alla i skolan. Mamma säger T. Egentligen heter hon Tilda.
Tilda önskar att hon en enda dag kunde känna sig lugn. Inte orolig över att mamma skulle bråka. Inte orolig över att de skulle retas i skolan. Bara lugn.
-Men hon är omedveten om det som håller på att födas inom henne…”
Handling
Trasan är vad hon kallas av alla i skolan ända sedan den där dagen då hon kom till klassrummet med en sönderklippt jacka. Det var mamma som hade haft ett av sina utbrott på morgonen och Tilda kunde inte göra något åt det. Mamma kallar henne för T och på sina bästa dagar kan hon säga T som i tack för att hon är så lycklig över att Tilda blivit född.
-Men namnet Tilda säger hon aldrig!
Det var hennes pappas förslag och mamma vill inte ha med honom att göra. Pappa träffar Tilda varannan helg. Han är ledsen och Tilda får trösta honom ofta. Tilda börjar bli mer och mer trött. Vissa dagar känns det som att hon drunknar inuti sig själv.
Men en morgon när hon vaknar är hon säker på att en ny okänd kraft har blivit född inom henne..
Anettes tankar om boken
VARFÖR har jag skrivit den här boken:
Jag blir alldeles rosenrasande på vuxna människor som har barn men inte kan bete sig vettigt. Som inte kan ge barn den respekt de förtjänar, som egentligen borde ösa kärlek över barnen men istället gör barnet osäkert och skrämt fullt med hämningar och dålig självkänsla. Sådana vuxna borde inte få ha barn. Jag står verkligen fast vid min åsikt att det borde vara körkort för att skaffa barn. Barnen är det viktigaste som finns oc hvi borde behandla dem därefter. Trasan är en av de fem böcker som jag har skrivit som är helt fristående från varandra men som handlar om samma ämne. Att vuxna människor som mår dåligt på olika vis (har psykisk ohälsa) gör så att barnen i deras närhet också får psykisk ohälsa. Det gör mig galen.
Just den här handlar om Tilda som är mittemellan två föräldrar som för ett bra tag sedan har skiljt sig. På olika sätt påverkar de hennes liv negativt och det drar ner henne i ett inre svart hål som till slut går sönder.
Själv funderar jag mycket på hur mycket en människa tål. Hur mycket tål en människa att bli behandlad dåligt och hela tiden vara rädd för de vuxna i dens närhet. Barn måste stå ut med mycket mer än vad vuxna skulle gå med på. Jag tänker också mycket på vad som händer om något inuti den människan, det barnet, plötsligt skriker så högt att det förvandlas något inuti, och hur allt ont och allt hemskt den varit med om kastas tillbaka ut i världen. Vad skulle då kunna hända? Finns det någon som ser och som kan hjälpa innan det är försent undrar jag. Eller är det barnet alldeles övergivet och ensamt?
Jag vill verkligen berättta om Trasan så alla som läser ska förstå att hon finns. Just karaktären som hono är i boken är ju påhittad, men jag har mött många som är som Trasan, som har det som henne, och jag tänker att alla de tillsammans får bli starka tillsammans med Trasan, för det är det viktigaste som finns – att hjälpa varandra bli starkare och tryggare.
Vad tycker andra då?
—
/–—
/–
